Kan det bli värre?

De orden ska jag aldrig mer säga i mitt liv!
Sa dem i torsdags och fick bota flr det ordentligt... fredagen när jag var på jobbet sdå kände jag att något var konstigt. Jag kunde inte äta eller dricka normalt. helt uppsvullen i halsen. Men viftade bort det så som man gör. Sedan så vart det frossa på bussen och det gjorde sjukt ont, så då visste jag att något var fel.
När benen började svaja på vägen hem så var den tanken helt bekräftad, nåt är fel. Men efter en vurpa och segande hem så var jag hemma i huset igen. sedan kom mamma hem som hade planerat in det sen tidigare, så det var en tajming om man kan säga så.

på söndagen så ringe en vän upp mamma för att höra hurdet är med henne. Han var läkare och frågade vad det var med mig eftersom mamma var hemma med sjukt barn.
Det blevgenast utskällning och direkt in i bilen mot akuten.

Så där satt vi i tre timmar och väntade. Alltid lika skoj. Fick morfintabletter och inflammationshämmande. Sedan var det dags för blodprov.
Tanten stack mig och grävde omkring för att hitta den stackars blodådern jag har i armen. Men icke.
när hon sedan hade stuckit 4 ggr i armarna och 2 i händerna så gick det, Halleluja moment!

måndags förmiddag ringde de upp och sa åt mig att ta mitt pick och pack och göra ett återbesök. Okej sa jag då. blev skutsad till min faders lägenhet och gick så småningom därifrån till sjukhuset. Det var inte någon smart idé kan jag säga! Vinglade som en full gubbe hela vägen och fick ta emot på folk jag inte kände när jag höll på att ramla.. Pinsamt. Jobbigt. Trött.
Sov direkt när jag kom in på sjukhuset. MMmmmm..

ursäkta att jag skriver så dåligt, men det är tabletter och annat som gör det.

jag hoppas på det bästa och vill tillbaka till jobbet så snart som möjligtt..
Kramar till er, dem smitttar inte.